Vy från bussfönstret på väg mot Etna som skymtar långt borta.
En tidig morgon hämtade bussen upp oss. Det grönskande landskapet skiftade skepnad i takt med att bussen tog oss allt högre upp på smala serpentinvägar. Utsikten blev allt mer enastående. Linbana och jeepar tog oss sista biten. Väl uppe på toppen slog den kalla, fräscha luften och vinden emot oss samtidigt som solen brände. Solen kändes närmare. Jag tittade ner. Helt. Oslagbar. Utiskt. Ett av de mäktigaste ögonblicken i mitt liv. Molnen var nedanför oss. Runt omkring oss. Ovanför. Man ville lyfta. Samtidigt kändes benen tunga och geléaktiga. Lungorna kippade extra mycket. Min andning blev tung. Det snurrrade till i huvudet. Tvingade mig att gå långsamt. Sakta och försiktigt gick vi längs de branta kraterkanterna. Röken pyrde upp från marken. Inifrån. Den mäktiga kärnan. De svarta lavastenarna rasade ibland under ens fötter och man halkade till.
Vi befann oss på vulkanen ETNA, europas högsta aktiva vulkan. Siciliens topp. Över 3300 m över havet. Himlen och havet nedanför såg ut att flyta samman i en blåskiftande massa. Mina ljusa Fred Perrys blev gråsvarta, men det gjorde inget. Ett lyckorus spred sig genom kroppen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar