SPLITTRAD

Det känns som att jag är lite splittrad.

Ni vet sådär när man inte riktigt går ihop, man är inte närvarande någonstans, utan överallt. Lite här och lite där. Förstår ni vad jag pratar om? Livet rullar på i en rasande fart och man har fullt upp med att bara leva. Så plötsligt stannar man upp och inser att man är överallt och ingenstans. Man vill vara en bra flickvän - ge distans och frihet, men samtidigt tänka enhet, tänka par- man vill vara en omtänksam dotter som tar sig tid att prata när en kärleksfull pappa ringer en fredagkväll bara för att höra hur man mår (som om man egentligen har lust eller tid att prata just då). Samtidigt vill man vara en fin vän som finns där, håller kontakten, träffas över fika, cath up, ringer och kollar läget, lyssnar, pratar. Man vill prestera på jobbet - inte visa att man bryr sig när manliga kollegor smygraggar vid kopiatorn- skratta, le och fortsätta spela en central roll i en fartfylld organisation. Man vill ha sin frihet - kunna sova hur länge man vill, resa när och vart man vill, ta beslut utan att analysera för mycket - samtidigt som man inser att man är kvinna på 30 år som vill ha barn (alltid vetat att man vill ha barn - någongång), men inte har all tid i världen på sig. Ibland känns det som ett timglas där sanden rinner alldeles för fort. Eller som att man är passagerare i en bil som är ens eget liv.

Livet kräver sådan styrka alltså. Sådan energi och målmedvetenhet. Jag är imponerad av alla oss som bara lever och faktiskt klarar av det ganska bra.